Katten – en solitär ensamvarg eller social gängmedlem?

Officiellt sett anses katten vara en solitär varelse som framför allt har kontakt med andra katter vid parning och revirstrider. Min egen erfarenhet är att sanningen är mer komplex än så. I arbetet med hemlösa katter har jag sett otaliga exempel på katter som trivs oerhört bra tillsammans, är nära varandra en stor del av tiden, putsar varandra o.s.v. Jag har också sett många exempel på katter som verkligen blommar ut när de får en kattkompis efter att ha levt ensamma. Jag har dock även sett flera exempel på katter som definitivt är ”ensamkatter” och som stressas mycket av att trängas ihop på samma revir som en annan katt.
Min uppfattning är att det handlar om både kattens miljö, bakgrund och personlighet. En katt som växer upp ensam har större chans att bli ensamkatt medan en katt som har en kattkompis eller flera från början förmodligen blir mer social med andra katter. Vissa katter tyr sig mer till människor eller familjens hund än andra katter i hushållet, andra tvärtom.
Spelar kön någon roll? En studie av katter på ett katthem av Petronella Östlund ( Sociala interaktioner hos katter i grupphållning på ett svenskt katthem: https://stud.epsilon.slu.se/7265/1/Ostlund_P_140911.pdf) tydde på att katter av olika kön har fler sociala interaktioner än katter av samma kön och att majoriteten av alla beteenden påbörjades av honor (givare) och majoriteten av alla mottagare var hanar. Katter som hade bott med varandra en längre tid uppvisade fler positiva beteenden. Samtidigt finns det gott om exempel från verkligheten där flera katter av samma kön trivts väldigt bra tillsammans. Förutsatt att katterna har varit kastrerade har kön inte varit särskilt viktigt.
Spelar familjeband någon roll? Det här är också en komplicerad fråga. I vissa fall har t.ex. mor och dotter eller son fungerat väldigt bra tillsammans hela livet, ibland inte. Ibland har det fungerat bra under lång tid men så plötsligt börjar stora konflikter uppstå. Kanske sammanfaller detta med att kattungen blir i den ålder då mamman i det vilda hade förskjutit hen. Ibland fungerar även pappa och kattunge bra tillsammans, även om den kombinationen troligtvis är mindre vanlig. Det finns bra exempel på hankatter som blir underbara fosterpappor till hemlösa kattungar.
I många fall är troligtvis kastrering en förutsättning för att flera katter ska komma överens. Kastrering minskar könshormoner och ofta konfliktbeteenden men även behovet att slåss för att få tillgång till knappa ”resurser”, i detta fall en partner att para sig med.
En annan mycket viktig förutsättning är just den – att de resurser katterna i hushållet behöver finns i överflöd så att katterna inte behöver slåss om dem. En viktig resurs är så klart mat, men även vattenskålar, toalådor, liggplatser, leksaker, klöspelare o.s.v måste finnas i tillräcklig omfattning. Det är helt nödvändigt att utforma och berika katternas miljö med detta i åtanke – se till att inga konflikter skapas för att miljön är undermålig. Även din ensamkatt behöver en kattanpassad miljö för att må så bra som möjligt.
Jag skriver om kattifiering av kattens miljö i ett annat inlägg, läs gärna det!
Du kanske också gillar
